Historiska mått

Så fungerar det

Ett historiskt mått har sällan ett enda värde. Skålpundet vägde 415,47 g från 1605, 421,23 g från 1634 och 425,08 g från 1665. Tunnan rymde 146,6 liter spannmål men 125,6 liter öl. Därför visas varje mått med sina värden bredvid varandra, var och en med period, område och vara. Verktyget bildar aldrig ett medelvärde av uppgifter som gäller olika saker.

Det svenska systemet fick sin form genom 1665 års plakat om mått och vikt, Georg Stiernhielms reform, som band ihop längd, volym och vikt: kannan gjordes till en tiondels kubikfot, och målkärlen blev kubiska så att de gick att kontrollera med en tumstock. 1855 års stadga behöll fot, kanna och skålpund men delade dem hädanefter bara i tiondelar. Metersystemet beslutades 1876, infördes 1878 och blev ensamt lagligt den 1 januari 1889.

Sidan räknar med foten som 0,2969 m, vilket är talet i 1855 års stadga. Den officiella omräkningstabellen vid metersystemets införande utgår i stället från att en meter är 3,3681 fot, alltså foten 0,296903 m. Skillnaden är tre miljondelar, men den syns i de stora måtten: milen blir 10 688,4 m i stället för 10 688,5 m. Det förklarar varför olika tabeller skiljer sig på sista decimalen.

Vissa mått fastställdes aldrig. Vedfamnen varierade mellan 2,36 och 5,65 kubikmeter beroende på ort och bransch, och barrved gavs större mått än björk eftersom den brann sämre. Sådana mått visas med det spann som är belagt, inte med ett påhittat medelvärde.

Antalsmåtten hör hit trots att de inte är storheter i fysisk mening. Tjog, dussin, gross, val och ris räknar stycken och går därför inte att räkna om till meter eller kilo, bara till ett antal.

Så kontrolleras verktygen